Vet inte vad jag ska skriva. Tankarna bara flyger runt i huvudet och gör mig galen... Så fort jag blundar kysser du henne. Men jag borde inte bry mig...

Men vi borde prata. Träffas och prata, kanske för sista gången men det finns så mycket jag vill säga, så mycket som jag vill ha svar på.

Får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på att allt kanske är slut, att det kommer ta slut nu. Aldrig mer du, aldrig mer oss.. Aldrig mer mysiga kvällar i sängen framför en film med nachochips. Aldrig mer underbart sex med den som jag har mest känslor för i hela världen.

Jag hatar ordet aldrig, det är bara dystert och tråkigt och hemskt :(

Aldrig mer har jag sagt många gånger, men det är inte alltid jag har hållt det. Det är svårt att hålla allt man lovar.. I alla fall när man inte får en hjälpande hand som visar en vägen.. Och du har faktiskt inte funnits där jämt. Allting är på dina villkor även fast du säger att det inte är så.. Du bestämmer när vi ska träffas, när vi ska prata, när du har lust... Jag har ingenting att säga till om för det är ändå du som i slutändan bestämmer var och när. För du vet att jag aldrig säger nej. För att du vet att jag aldrig skulle kunna lämna dig :( Jag kan inte lämna dig trots allt du har gjort.. Jag har fortfarande lika starka känslor för dig som förut, trots allt som hänt. Och det är sjukt! Jag kan inte lämna dig... Men du skulle kunna lämna mig utan att ens blinka... Utan att ens vända dig om för att se mig en sista gång..

Fyfan jag kan inte prata om det här, bara genom att skriva det här kommer tårarna och halsen tjocknar......

Kom hit och håll om mig... Prata med mig.. Snälla det måste finnas ett sätt att göra allting bättre...